En dag till

Det är gryning, tiden då staden reser sig ur sin hopkurade ställning för att välkomna
skuggornas flykt. Allting står stilla och inte så mycket som en söndertrasad gardin fladdrar i dunklet bakom de krossade fönstren, men ändå är det så jag ser det. Som om staden ställer sig upp och vänder ansiktet mot de första utav solens strålar, som om den sträcker sig mot den ljusnande öppenheten som är den blåklara himlen. Också grabbarna på vakt sträcker på ryggarna av lättnad över att natten är förbi, och när jag sätter mig upp kastar en av dem till mig en kamouflagefärgad flaska med vatten.

Jag dricker, djupa, halvljumna klunkar som känns oljiga när de glider ner i halsen och
lämnar en eftersmak av gummi på tungan. Vem hade kunnat ana att efter jordens undergång skulle en av de saker jag saknar mest vara iskallt vatten, rent och klart, gärna serverat i ett stort glas, immigt och med droppar av kondensation rinnande nedför sidan?
”Morrn, chefen”, hälsar George med sin släpiga, djupa stämma och jag vänder mig om
med ett leende.
”God morgon. Och vi lever fortfarande, ser jag.”
George, som har hittat ett halmstrå någonstans och satt det i mungipan, som en tecknad cowboy, ler brett tillbaka, och hans tänder ser väldigt vita ut, omgivna av hans mörklockiga skägg.
”Japp. Vi får se hur länge det håller.”
Hans röst är, som vanligt, bekymmersfri och nästan skämtsam, men jag misstänker att han, liksom alla vi andra, spenderar mycket av sin privata tid, den där man är ensam i sitt huvud medan kroppen går omkring, sysselsatt med vardagliga saker, med att grubbla över det han förlorat och de döda han lämnat bakom sig.
Första gången vi mötte George satt han på en veranda, framför ett litet, vindruskat, grått hus och om min pappa fortfarande varit vid liv hade han sagt att George var full som en alika.
Jag vet inte vad det uttrycket ska betyda, men själv har jag aldrig sett poängen med att utplåna det lilla vett som man fötts med på det sättet, och särskilt inte i Världen-Efter-Slutet. När det kan rädda ens liv att vara vaken och på sin vakt är sådan vårdslöshet närbesläktat med självmord, och när George reste sig på vinglande ben och sluddrade fram en hälsning hade jag redan bestämt mig för att ignorera honom. Vårt jobb var farligt nog utan att släpa omkring på alkoholstinkande bördor som den här skäggige slusken.

Jag ville leva, och vem som helst som hade bestämt sig för att ta sina chanser så här lång utanför säkerheten bakom Stationernas elstängsel och tjocka murar hade uppenbarligen andra prioriteringar.

Problemet var Jacob. Min man hade slutat gå när vi hörde främlingens hälsning, och jag stannade och tittade tillbaka på honom. Vi utbytte en blick och med den där underliga telepatin som uppstår mellan två människor som delat de mest intima delarna av sitt liv kunde jag se att han hade bestämt sig. Han tänkte stanna och ta ett snack med den skäggige främlingen, och eftersom min man är det enda jag älskar mer än jag älskar mitt liv hade jag bara ett val.

Jag gav grabbarna order att stanna och sätta upp läger för natten, och följde Jacob
uppför trapporna till främlingens veranda.

Vi hälsade och utbytte nyheter. George bjöd Jacob och mig på varsitt glas av sin dyra
whiskey, och det visade sig snart att han vare sig var galnare än någon annan av de överlevare vi snubblat över, eller vanligtvis ett fyllo. Det var bara det att kvällen när vi kom vandrande genom skogen, ett band glorifierade legosoldater mellan två uppdrag, råkade vara samma natt som George hade öppnat flaskan whiskey han fått i trettioårspresent av sin fru, tagit fram sitt gamla tjänstevapen och bestämt sig för att supa sig full och blåsa skallen av sig.

Han skrattade tyst för sig själv när han berättade det här sista, och när jag frågade vad som var roligt stirrade han på mig, och leendet lämnade hans läppar.

”Jag trodde världen hade gått under totalt. Jag trodde jag var den enda kvar och att allting hade tagit slut. Och då kom ni.”

Han började skratta igen, ett högt, hysteriskt ljud. Hans grepp kring pistolen som vilade mot hans knä hårdnade tills hans knogar stod ut, vita mot hans solbrända hud, och med sin andra hand skakade han whiskey flaskan mot oss. Jag antar att jag borde ha känt mig hotad, men istället kände jag hur den hårda vägg jag byggt mellan mig och alla som inte var mitt folk började smälta. Jag lutade mig sakta fram och lade en hand på Georges knä och han sänkte flaskan, tystnade och tittade på mig.

Jag såg hatet i hans ögon då, och senare skulle jag tänka att innan vi kom hade han gett sig själv tillstånd att ge upp. Vår ankomst ändrade allt, gav honom en anledning att kämpa, och i det ögonblicket hatade han oss för det.

Men han hotade oss inte, och han bad oss inte att gå. Istället ställde han sig sakta upp och gick bort till verandaräcket. Jag tittade efter honom, och det var då jag såg dem. På den vildvuxna gräsmattan precis vid sidan om verandan låg tre nyligen igenfyllda gravar. Jorden var mörk och fuktig, och en utav de svarta fyrkanterna var stor nog för en vuxen människa. De andra två var små, gravar i barnstorlek, och jag kände mina ögon tåras redan innan George vände huvudet så att vi kunde höra hans plågade röst fråga:

”Varför var ni tvungna att komma?”

 

Vi tog med oss George när vi lämnade stugan nästa morgon, och han har varit med oss
ända sedan dess. När jag ser tillbaka är det svårt att tro att det har gått fem år sedan den
kvällen. Han var vår siste man in, och nu är han den ende av grabbarna från den tiden som är med oss.

Janne Två-Tår, Guillermo och Adam är alla döda, slitna i stycken av Tagarna eller
humant avlivade av kulor och skarpa eggar. Linda, den enda kvinnliga legosoldat jag
någonsin tyckt tillräckligt mycket om för att anställa, gifte sig med en man från Station Tre och gick i pension. För två år sedan attackerades Station Tre utav Tagare, och nästan alla dog. Jag har hört att ett par dussin människor klarade sig, och jag hoppas att Linda och hennes man och barn var ibland dem.

Men på något sätt tror jag inte det. Jag tror de har sällat sig till de andra i min inre
begravningsplats, den som vi alla bär på i vårt dolda innersta, här i Världen-Efter-Slutet. De är fullsatta ställen, med högar av löst packad, kall, svart jord, och för oss som tjänar vårt levebröd i vildmarken utanför stängslen är frågan alltid densamma:

Hur länge? Hur länge innan vi, i vår tur, blir de som befolkar någons inre begravningsplats? Hur länge innan vi inte längre kan säga, som jag sa till George, att vi fortfarande lever? Det är vår fråga, och det var frågan George ställde till mig, och ritualen kräver att jag ger honom ett svar. Så jag ger det enda svaret jag kan utan att ljuga.

”En dag till”, säger jag, och sträcker ut min hand. ”Man vet aldrig vad som händer
imorgon, men vi lever just nu och om vi inte gör något dumt kommer vi fortfartfarande att leva ikväll.”

”En dag till”, ekar George.

Han tar min hand och drar mig upp så jag står på fötterna, och vi ler mot varandra. Det är obekväma leenden, som vrider lite olustigt på sig där vi klistrat fast dem på våra läppar, och i en stad som är en vålnad av sitt forna jag låter mina ord lite för spöklika själva. Lite för mycket som en lögn. Men det finns inga garantier. På det sättet är världen fortfarande densamma, även om allting annat har förändrats. Och liksom innan världen gick under får vi nöja oss med det vi har.

En dag till. För mig, för just nu, är det nog.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s