I solljus badad satt jag, nattens vän,

av värmen oberörd, i ensamhet.

Emot ditt eget mörker stred du, men

ditt inre ljus var ett av envishet.

Jag kände inte värmen förrän du

kom fram till mig, i vänskap tog min hand.

Jag minns ditt skratt, ditt leende, ännu;

den själ som var så ljus, den blev en brand

som i mitt hjärta tände Hoppets eld.

Din klara blick såg mörkret inom mig

och av min levnad gjorde jag en helgd –

att älska livet var att älska dig.

Nu är vi skilda åt, men ljus jag finner:

I stjärnklar natt, än Hoppets låga brinner.