I solljus badad satt jag, nattens vän,
av värmen oberörd, i ensamhet.
Emot ditt eget mörker stred du, men
ditt inre ljus var ett av envishet.
Jag kände inte värmen förrän du
kom fram till mig, i vänskap tog min hand.
Jag minns ditt skratt, ditt leende, ännu;
den själ som var så ljus, den blev en brand
som i mitt hjärta tände Hoppets eld.
Din klara blick såg mörkret inom mig
och av min levnad gjorde jag en helgd –
att älska livet var att älska dig.
Nu är vi skilda åt, men ljus jag finner:
I stjärnklar natt, än Hoppets låga brinner.
